Etikett: Ett barndomsminne

Det  var en sommardag. Jag var hos morfar, vädret var varmt. Jag och min kusin Dilan tänkte att det är bättre att vi går till picknick men vi kan inte  gå själva. Sen bestämde vi att vi skulle  gå till min farmors trädgård. Vi behövde några saker. Först gick vi till en affär och köpte någonting. När gick vi tillbaka hade Dilans mamma lagat mat. Vi tog  en madrass, en boll och en linjal. Nu räcker de sakerna för oss . Vi tog  alla grejerna och vi skulle gå in i trädgården, men jag var rädd  för korna där. Därför kunde jag inte gå. Vi var inte så stora, vi var 7 år. Dilan tog in grejerna sen kom hon och hämtade mig. Jag bara sprang  med henne. Hon var inte rädd . Morfars trädgård  var jättestor och det fanns  massor av träd.  Vi tog granatäpple och fikon. Vi lekte nästan två timmar. Vi kände oss hungriga. Vi åt mat. Dilan hade skadat sig men det var inte så farligt. Plötsligt  kommer vi  på att vi kunde bli blodsystrar. Fortsätt läsa ”För mig var det en fantastisk början på skolan”

När jag fick lära mig cykla!
När jag var liten så skulle min storebror lära mig å cykla!

Han hade en gammal cykel som var jättestor.
Det var såhär att när han kommer hem efter jobbet går vi ut och börjar träna.

Första kvällen minns jag att vi gick ut och började träna. Han sade att det inte är svårt å cykla och sa mer att jag ska bara våga cykla å kolla rakt fram.

Men det var så himla svårt å göra dem samtidigt tyckte jag. När min bror höll i cykeln så kunde jag cykla liksom. Men när han släppte cykeln kunde jag inte styra cykeln. Då ramlade jag helt enkelt och fick jättemycket ont i kroppen mest på armbågarna såklart. Sen dess har vi flera kvällar varit ute å tränat.

Efter hårda träningar och fått mycket värk på grund av att ramla har jag äntligen lärt mig å cykla!

När jag var barn var jag rädd för att gå till skolan. Varje gång när jag gick till skolan fick jag ont i magen och min lärare ringde snabbt till pappa och pappa skyndade sig och tog mig hem.

Och denna saken hände om och om igen i ett år.

Jag har träffat många läkare men alla sa att jag inte hade någonting. Mina föräldrar blev så trötta på mig. Min pappa var tvungen att lämna jobbet varje gång jag hade ont i magen. Sen fick min skola och mina föräldrar reda på att jag fick ont i magen för att jag var så rädd för skolan.

Pappa sa att han hade en lösning. Jag ska ge dig pengar varje dag om du inte får ont i magen. Jag sa ok men jag var fortfarande rädd för skolan. Men jag var tyst för att Jag skulle få pengar.

När jag var liten så brukade jag vara med mina kompisar i mitt hemland. Vi brukade alltid leka med varandra och alltid vara glada. En gång gick vi till en stor gård och plockade vindruvor och päron. De smakade jättebra men de var inte helt klara. Vi visste inte att det inte är bra att äta sådana frukter, men vi var små och vi visste ingenting. En gång ville vi ta med frukten hem men plötsligt kom en man framför oss och frågade oss vad vi höll på med. Han såg påsen som vi hade med oss och han frågade “vad är det i påsen?” Vi sa att det inte är någonting, att det bara är skor. Sedan ville han se påsen men vi sa att han inte får se. Vi rymde från gården och han sprang efter oss och var arg. På natten kom han till vårt hus och berättade allt för min farbror.

På morgonen frågade min farbror mig “vad gjorde du igår?” Fortsätt läsa ”När jag blev slagen och fick pengar för att jag blev ledsen”

När jag var liten bodde jag i Afghanistan Ghazni Moqor. Jag hade en lillebror som jag brukade leka med.
På morgonen gick jag till skolan och efter skolan var jag hemma och passade min bror ibland. Vi hade ganska många djur hemma. Vi hade ett rum till våra djur som sov där på nätterna. Ibland brukar jag går dit. Det luktade jättemycket bajs och kiss. När de var hungriga så åt de jättemycket. Ibland gick jag och sa till mamma att djuren var hungriga. När min mamma gav dem mat så blev de tysta.

Vi hade flera får hemma och min mamma brukade mjölka fåren och sen gjorde hon afghansk mat som heter Shir Roghan. Det var jättegott. Och ibland sparade hon mjölken för att göra yoghurt. Yoghurten var lite sur.  Vi hade många hönor hemma. Vi fick ägg från dom.

Vi hade också tuppar hemma. De var stora och arga. Min mamma brukade alltid säga att jag skulle inte gå fram till dom för att de var farliga. Jag ville alltid klappa på tupparna men jag fick inte för min mamma. En dag när min mamma gick till vår granne så tänkte jag att nu kan jag klappa dem för att min mamma var inte hemma. Jag gick in i deras rum för att känna på dem.

När jag öppnade dörren så sprang de emot mig och stötte till mig. Jag sprang in i mitt rum och stängde dörren. Jag var jätterädd och skakade. Och när min mamma kom hem så sprang jag till henne. Min mamma blev jätterädd och frågade mig vad som hände. Jag sade till henne jag gick in i tuppens rum för att känna på dem. Min mamma blev jättearg på mig och sade till mig att jag inte hade fått gå in där. Efter det lovade jag min mamma att jag skulle lyssna på henne.

En gång var jag i ett gammalt område där människor samlas. Det var en eftermiddag och jag skulle gå ut hemifrån från bakdörren. Plötsligt hörde jag ett väsande och vibrerande ljud. När jag kollade så såg jag att det var en orm. Den stod rakt upp och jag såg tungan. Jag förstod att det var en kobra. Jag blev jätterädd och sprang därifrån tillbaka hem. Jag sa till min farbror att jag hade sett en orm vid bakdörren. Han frågade mig “är du säker på att du såg en orm?” och jag svarade “ja det var en orm”.

Nästa dag på morgonen var det en man som hade sett en orm och han hade ropat till sin son och sagt “kom det är en orm här på vägen”. Sen gick han hem och hämtade pistolen för att skjuta ormen. Sen sköt han ormen i huvudet och ormen ramlade på marken. Sedan kom några personer som höll på med att bygga en mur vid samlingsplatsen och de slog ormen med en spade.

Jag var sju år. Min bror och jag var ute på gatan och han ville lära mig att cykla. Jag kommer ihåg att det var höst och att det var mulet, lite kallt och blåsigt.

Det doftade friskt eftersom det hade regnat tidigare på dagen.

Bredvid vägen stod det träd och jag kunde höra hur gråsparvarna sjöng. Jag kunde också höra ljudet av cykeldäcken som rullade på grusvägen och hur människor gick bredvid mig och pratade. Runt omkring mig såg jag bilar, motorcyklar och människor. Längre bort kunde man se hur det öppna landskapet bredde ut sig.

Att cykla var svårt, men min bror hjälpte till genom att hålla i mig. Efter ett tag provade han att släppa taget och jag cyklade iväg. Det gick fortare och fortare och till slut kunde jag inte hantera farten. Jag bromsade häftigt, men med fel hand, Istället för att bromsa med bakhjulet använde jag framhjulet. Jag flög över styret och landade hårt på grusvägen. Jag kände hur det varma blodet rann från mitt ansikte och när jag tittade på min arm kunde jag se hur benet stack ut ur armen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde inte skrika, men tårarna forsade ner på mina kinder och blandades med blodet från mina sår.

Min bror hjälpte mig att komma hem. Vi hade ingen bil, så vi fick stanna en bil som kunde köra mig till ett sjukhus.

Jag var tolv år. Vädret var ganska soligt och skönt. På en lördag eftermiddag gick jag och pappa till parken för att lära mig cykla. Och det var lite utanför där vi bodde. Jag var så glad att kunna cykla själv utan att få någon hjälp.

I parken fanns det inte så mycket folk. Det var en ganska liten park. Och i mitten av parken fanns det en stor fontän och några slitna träbänkar. Runt omkring parken var det gräs och fina blommor som luktade gott.

När vi var i parken hörde jag några barn skrika. Och fåglarna sjöng jättevackert. Pappa köpte lite godis till mig för han vet att jag tycker om godis. Det smakade jättesött. Innan vi skulle komma iväg tog jag min cykel och gick mot parken.

Jag började cykla på cykelbanan.

Det var jättesvårt för mig att cykla och när pappa släppte mig kände jag mig rädd. Och mina händer bara skakade. Jag försökte kolla rakt framåt men det gick inte. Jag blev så sur. “Varför går det inte?” frågade jag pappa. “Är det mitt fel eller har det blivit någonting fel på cykeln?” Pappa sa “Nej, det inget fel på cykeln. Det enda är att du är lite rädd bara.

Försök inte titta på mig när du cyklar. Du ska bara titta framåt.” Men jag ramlade flera gånger. Jag skadade mig på knäna och armbågarna. Men det var inte så farligt så att jag behövde åka till sjukhuset. Efter några försök så kunde jag cykla själv.