Jag var tolv år. Vädret var ganska soligt och skönt. På en lördag eftermiddag gick jag och pappa till parken för att lära mig cykla. Och det var lite utanför där vi bodde. Jag var så glad att kunna cykla själv utan att få någon hjälp.
I parken fanns det inte så mycket folk. Det var en ganska liten park. Och i mitten av parken fanns det en stor fontän och några slitna träbänkar. Runt omkring parken var det gräs och fina blommor som luktade gott.
När vi var i parken hörde jag några barn skrika. Och fåglarna sjöng jättevackert. Pappa köpte lite godis till mig för han vet att jag tycker om godis. Det smakade jättesött. Innan vi skulle komma iväg tog jag min cykel och gick mot parken.
Jag började cykla på cykelbanan.
Det var jättesvårt för mig att cykla och när pappa släppte mig kände jag mig rädd. Och mina händer bara skakade. Jag försökte kolla rakt framåt men det gick inte. Jag blev så sur. “Varför går det inte?” frågade jag pappa. “Är det mitt fel eller har det blivit någonting fel på cykeln?” Pappa sa “Nej, det inget fel på cykeln. Det enda är att du är lite rädd bara.
Försök inte titta på mig när du cyklar. Du ska bara titta framåt.” Men jag ramlade flera gånger. Jag skadade mig på knäna och armbågarna. Men det var inte så farligt så att jag behövde åka till sjukhuset. Efter några försök så kunde jag cykla själv.
Det är jätteroligt när man lära sig nånting. Först känner man sig rädd och nervös. Men undan för undan kan man lära allting. Behöver bara möda och överansträngning. Det är en rolig berättelse. Lycka till Danial bror jan!
Tack bror
Texten var trevlig och cool…😎😜
Hej Daniel. När jag läste texten fick jag veta mer om dig, hur man kan cykla och det var inte bra när du inte tittade framåt och din pappa sa till dig flera gånger. Men det är jättebra att du lärde dig hur man cyklar. Lycka till med allt!