När jag mötte en kobra

En gång var jag i ett gammalt område där människor samlas. Det var en eftermiddag och jag skulle gå ut hemifrån från bakdörren. Plötsligt hörde jag ett väsande och vibrerande ljud. När jag kollade så såg jag att det var en orm. Den stod rakt upp och jag såg tungan. Jag förstod att det var en kobra. Jag blev jätterädd och sprang därifrån tillbaka hem. Jag sa till min farbror att jag hade sett en orm vid bakdörren. Han frågade mig “är du säker på att du såg en orm?” och jag svarade “ja det var en orm”.

Nästa dag på morgonen var det en man som hade sett en orm och han hade ropat till sin son och sagt “kom det är en orm här på vägen”. Sen gick han hem och hämtade pistolen för att skjuta ormen. Sen sköt han ormen i huvudet och ormen ramlade på marken. Sedan kom några personer som höll på med att bygga en mur vid samlingsplatsen och de slog ormen med en spade.

Wali berättar om sin bästa vän

Min bästa vän heter Azam. Han är från Afghanistan.

Nu bor han i Sverige. Han är 18 år.

Hans ögon är svarta och hans hår är svart.

Om jag är ledsen ger han mig goda råd.

Jag litar på honom. Därför är han min bästa vän.

När jag inte kan mina läxor hjälper han mig.

Han är ärlig och jättesnäll. Han talar uzbekiska.

Varmt blod

Jag var sju år. Min bror och jag var ute på gatan och han ville lära mig att cykla. Jag kommer ihåg att det var höst och att det var mulet, lite kallt och blåsigt.

Det doftade friskt eftersom det hade regnat tidigare på dagen.

Bredvid vägen stod det träd och jag kunde höra hur gråsparvarna sjöng. Jag kunde också höra ljudet av cykeldäcken som rullade på grusvägen och hur människor gick bredvid mig och pratade. Runt omkring mig såg jag bilar, motorcyklar och människor. Längre bort kunde man se hur det öppna landskapet bredde ut sig.

Att cykla var svårt, men min bror hjälpte till genom att hålla i mig. Efter ett tag provade han att släppa taget och jag cyklade iväg. Det gick fortare och fortare och till slut kunde jag inte hantera farten. Jag bromsade häftigt, men med fel hand, Istället för att bromsa med bakhjulet använde jag framhjulet. Jag flög över styret och landade hårt på grusvägen. Jag kände hur det varma blodet rann från mitt ansikte och när jag tittade på min arm kunde jag se hur benet stack ut ur armen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde inte skrika, men tårarna forsade ner på mina kinder och blandades med blodet från mina sår.

Min bror hjälpte mig att komma hem. Vi hade ingen bil, så vi fick stanna en bil som kunde köra mig till ett sjukhus.

Äntligen fick jag cykla

Jag var tolv år. Vädret var ganska soligt och skönt. På en lördag eftermiddag gick jag och pappa till parken för att lära mig cykla. Och det var lite utanför där vi bodde. Jag var så glad att kunna cykla själv utan att få någon hjälp.

I parken fanns det inte så mycket folk. Det var en ganska liten park. Och i mitten av parken fanns det en stor fontän och några slitna träbänkar. Runt omkring parken var det gräs och fina blommor som luktade gott.

När vi var i parken hörde jag några barn skrika. Och fåglarna sjöng jättevackert. Pappa köpte lite godis till mig för han vet att jag tycker om godis. Det smakade jättesött. Innan vi skulle komma iväg tog jag min cykel och gick mot parken.

Jag började cykla på cykelbanan.

Det var jättesvårt för mig att cykla och när pappa släppte mig kände jag mig rädd. Och mina händer bara skakade. Jag försökte kolla rakt framåt men det gick inte. Jag blev så sur. “Varför går det inte?” frågade jag pappa. “Är det mitt fel eller har det blivit någonting fel på cykeln?” Pappa sa “Nej, det inget fel på cykeln. Det enda är att du är lite rädd bara.

Försök inte titta på mig när du cyklar. Du ska bara titta framåt.” Men jag ramlade flera gånger. Jag skadade mig på knäna och armbågarna. Men det var inte så farligt så att jag behövde åka till sjukhuset. Efter några försök så kunde jag cykla själv.

Boken om Senait

Hej!

Jag heter Senait Tesfalem. Mitt namn betyder en god dag och sov gott. Jag är född 19990701. Jag föddes i en liten stad som heter Shilalo.

Min mamma heter Trhas och min pappa heter Tesfalem. Min mamma och pappa separerade när jag var 5 år. Min mamma och pappa födde bara mig. Min mamma är gift med en annan man och pappa är gift med en annan kvinna. Min mamma har fött fyra barn och pappa har tre barn. Pappas fru har dött sen jag kom till i Sverige. Om min första tid i Sverige. Den 1 juli 2014 flyttade jag till en liten stad i Värmland som heter Kil. Jag mådde ganska bra eftersom jag hade klarat en tuff resa. Sen träffade jag många som kom från olika länder och jag träffade tre från Eritrea. Sen började i skolan på Sannerudsskolan. Jag läste svenska och engelska. Jag bor i Sverige och är ensam Sverige. Det är svårt för mig utan familj. Min familj är kvar i Eritrea. Jag gillar att simma och spela fotboll. På fritiden gör jag läxor, tittar på action film och bakar bullar och kakor med personalen på mitt boende. Jag går språkintroduktion på Forshagaakademin.❤️😘

 När jag fick ont i bröstet

Jag ska berätta en sann händelse om mig när jag var barn. När jag var barn minns jag att en dag slog en stor kille mig.

Jag tror han var två år eller tre år äldre än mig. Han slog mig på bröstet. Det gjorde ont och sen grät jag och sprang hem. När jag var på väg hem kände jag mig mycket ledsen. Hemma hämtade jag en stor pinne.

Och sen gick jag tillbaka till pojken som slog mig och kastade pinnen på honom. Sedan sprang jag hem. Min mamma kände min ilska och frågade mig vad som hänt. Jag var tyst och jag sa inte någonting till min mamma.

 

 

 

När jag förlorade mina ögonbryn

Jag växte upp i en stad som heter Kismayo, som ligger i Somalia, med min kärleksfulla familj.
Jag kommer inte ihåg sa mycket om min barndom, men om jag försöker att säga lite om hur min barndom var, är att till exempel när jag var fem år gammal började jag gå till ”Dugsi Koran ” vilket är nästan samma som dagis men man lär sig om religion och att skriva och läsa.

Som barn var jag ett bråkigt barn som brukade bråka med alla andra barnen. Jag var också ett energifullt barn som tyckte om att göra allting till exempel att spela fotboll och simma.

Det finns alltid vissa oförglömliga minnen från varje barns barndom som alltid har en speciell plats i vårt hjärta.  

Mitt oförglömliga minne från min barndom är när jag var sex år gammal och rakade mina ögonbryn, för att jag hittade en rakhyvel och visste inte vad jag skulle göra med den, så till slut bestämde jag att raka mina ögonbryn. Jag hade vatten på ögonbrynen och när jag drog med hyveln hörde jag hur den skrapade bort håren. Men det gjorde inte ont.

När jag stod framför spegeln såg jag ett annat ansikte framför mig eftersom jag inte hade ögonbryn.

När min mamma såg att jag rakat mina ögonbryn blev hon arg.

Tiden förflyter men minnena är kvar….

När jag var liten då hade jag många kompisar och de var mina klasskamrater också. Alltid var vi tillsammans och hjälpte varandra, med läxor och annat. Det var en by som vi bodde i där alla mina kompisar hade tama djur. Ko, får, åsna och häst.

När alla djuren hade samlats på en plats blev det ett sånt kaos. Då kunde vi inte höra varandra och vi kunde inte göra någonting och sen satt vi och bara skrattade. Det var jätteroligt för oss och det såg jätteroligt ut. Den här tiden kände vi oss mycket glada med små lamm och små killingar. De var jättegulliga och de bräkte alltid  så mycket och sen när vi sov på natten då hörde vi deras ljud. Vi drömde även om dem. Vi lekte så mycket med killingarna och lammen och sen skulle jag gå hem men min mamma lät inte mig att gå in hemma. Först sa min mamma till mig:”du måste byta dina kläder” för att jag luktade som ett djur.

När våren kom blev det blidväder. Alla djuren födde ungar, bergen och träden blev gröna och det såg jätteskönt och fantastiskt ut. Vi hörde fåglarnas ljud. Vindens sus i träden lät konstigt och lite grann förfärligt och skrämmande. Vi var rädda för ljuden. Det var jätteskönt att vi låg på gröngräset och sen blev våra kläder gröna. Vi kände gräsdoften. Vi letade alltid efter fågelbon och vi störde fåglarna. Vi kände oss alltid glada.

Min klass

Hej! Jag heter Wali och mina kompisar säger uzbek. Det är okej.

Nu ska jag berätta om min klass.
För det första måste vi respektera varandra,
Det är min idé. Vi är tretton elever i klassen, en flicka och tolv pojkar. De pratar olika språk: Dari, pashto, uzbekiska och persiska .

Jag tycker om att eleverna måste vara tysta när vi har lektion. Jag tror det blir bra och vi har jättesnälla lärare.