Alla livets regler kan skrivas ned i ord: “Respektera dig själv, respektera andra och ta ansvar för dina handlingar” – det är hela filosofin. Ansvar är förmodligen det viktigaste i listan. Många inser inte detta. Och när de inser att det redan är för sent.
Jag vaknade upp av solens ljusa strålar. Jag gick upp ur sängen och gick ner till första våningen, där vardagsrummet och köket finns. Som ordspråket säger börjar morgonen med kaffe, vilket jag håller helt med om. Efter att ha gjort mig en kopp kaffe gick jag ut på verandan, där en vacker utsikt över parken öppnas. Fylld av energi satte jag mig i min Bentley Continental och körde till dagens presskonferens, där viktiga frågor skulle avslöjas om min nya restaurangkedja. När jag kom dit gick jag in i byggnaden och gick in i hissen. Jag hade inte bråttom, även om jag visste väl att jag var sen (faktiskt som alltid). När jag klättrade upp till översta våningen såg jag genom glasväggarna att alla redan var trötta på att vänta. Min far tittade på mig med nedsänkta ögonbryn, missnöje i ögonen. Nästan utan att förstå någonting satt jag och försökte göra ett seriöst ansikte. Jag väntade på att detta skulle ta slut så att jag kunde ta pengar från min far och fira med mina vänner. Jag har alltid gjort detta. I mitt huvud blinkade hundratals alternativ hur du kan ljuga för din far för att ta det belopp som krävs. Tyvärr eller lyckligtvis var jag en utmärkt lögnare. I slutet av konferensen tog jag det erforderliga beloppet och ringde en vän:
-Hej John! Vad sägs om en fest?, frågade jag genast.
-Igen? Och vad är orsaken den här gången?
-Ingen, vill bara ha en fest. Ring Mikel, Robert och alla andra, be dem komma till klubben ikväll klockan 21.00.
När jag la på gick jag till en restaurang för att äta lunch och väntade på kvällen. Och sedan kom den efterlängtade kvällen. Jag kom till en fest där många av mina vänner redan väntade på mig, men jag såg mig omkring och såg inte min vän Robert, vilket i princip inte var förvånande. Han hjälper mig mycket i affärer, han går in för sport, studier och i princip går han aldrig till fester med oss, oavsett hur mycket jag bjuder in. Därför var det inte så viktigt. Och nu fick festen fart. Jag drack nog mest, benen var vingliga. Det var svårt för mig att gå och prata. Jag vacklade från sida till sida som en klocka. Och i det ögonblicket fick jag den lysande idén att sätta mig bakom ratten. Jag bröt ofta reglerna, jag gillade att stå på gasen. Tack vare min rika pappa och ett korrupt land kunde jag undvika straff. Jag tog med mig tre vänner, inklusive min flickvän. Hon satt i framsätet, de andra i baksätet.
Och så körde vi på en lång raksträcka. Jag körde snabbare och snabbare, men från ingenstans körde en bil ut vilket jag tyvärr inte märkte. En kollision var oundviklig.
Jag vaknade på sjukhuset. Jag kunde praktiskt taget inte röra mig. Jag kände mig inte bra i benen och huvudet värkte väldigt illa. Så snart jag vaknade kom läkaren in. Han sa att jag hade genomgått många operationer. Men det första jag frågade var:
-Hur är det med mina vänner. Lever de?
Läkaren var tyst. Han såg ner i golvet och lade fram ett dokument framför mig. Jag förstod allt från hans uttryck utan att läsa det. Mitt hjärta började slå snabbare. Med en knuten näve började jag läsa. De två som satt i baksätet skadades praktiskt taget inte. Men min flickvän, som satt framför, dog på platsen. Jag kände mycket skuld för mig själv. När allt kommer omkring är det bara jag som har skulden. Lyckligtvis överlevde föraren av den mötande bilen. Den här nyheten gjorde mig glad eftersom han inte var skyldig till någonting. Jag var på sjukhuset i en månad. Och under denna tid var det bara min far och min vän Robert som besökte mig. Ja, samma som vi då tyckte, tråkiga Robert. Den enda av mina vänner som besökte mig. En månad senare skrevs jag ut från sjukhuset.
Om två veckor börjar rättegången…
Av: Ivan
