Boken om Wali

Mitt namn är Wali och jag föddes 21 mars 1999.

Jag bodde i en liten by i norra Afghanistan som heter Can Shrek och jag bodde tillsammans med min familj. Jag har aldrig träffat min pappa, för han hade dött innan jag föddes.

Jag växte upp hos min farbror och där bodde även min bror och min syster. Min farbror hade också två barn som bodde där. Jag och min syster var inte lika mycket värda som de. Min farbrors barn gick till skolan varje dag. Jag och min syster gick oftast bara en eller två dagar i skolan varje månad. När jag inte var i skolan var jag hemma och arbetade. Jag gick ofta till byns brunn och hämtade vatten i hinkar. Det var ca. 4 km att gå. Vintrarna i Afghanistan var mycket kalla. Vi hade en ko, en åsna och många får och jag matade och tog hand om djuren varje dag. Av kon fick vi mjölk, åsnan drog och bar saker som vi köpte på marknaden och fåren gav ull, mjölk och yoghurt. Huset vi bodde i var stort och byggt av lera. Alla vi fem barnen bodde i samma rum. Vi hade inga sängar utan sov på madrasser på golvet. Vi lagade mat över elden inne i huset. Vi gick på toaletten utomhus. Det fanns ett hål i marken. När jag duschade behövde jag först värma vatten över elden och sedan hällde man vattnet över kroppen.

Livet i Afghanistan var svårt. Talibanerna styrde över det området där min familj bodde. De bestämde att barn inte fick gå i skola, utan skulle gå till moskén för att läsa Koranen istället. Talibanerna var mycket dumma och man var rädd för dem. Det var inte ovanligt att de våldtog unga flickor och kvinnor. De tog även mat och pengar från människor.

När jag var 14 år flyttade jag och min bror till Iran. Vi gick långa sträckor. Det tog 2-3 månader att gå till Iran. Vi var många människor som gick tillsammans i en grupp. Flera människor dog efter vägen för vi hade ingen mat och inget vatten. Det var även mycket kallt ute.

I Iran bodde jag och min bror tillsammans med många andra människor från Afghanistan i ett hus. Där fick vi jobba med att bygga och städa. Där blev vi kvar i några månader innan vi åkte bil till Turkiet. En vägvisare åkte med i bilen och vi betalade 15000 kr per person till honom. Sedan kom vi till Turkiet och där blev vi också kvar i några månader. Jag jobbade med att frakta kläder och att städa. Min bror bestämde att vi skulle åka vidare. Vi tog en buss till gränsen mot Grekland. Där väntade många andra människor som var på flykt. Där delades alla människor upp i olika grupper. Här var det mycket trångt och människorna trängdes. Vägvisarna bestämde vilka som skulle åka på de olika båtarna. Här tappade jag kontakten med min bror. Sedan dess har jag inte hört något från honom.

Det kom båtar som skulle ta oss till Grekland. Över 70 personer skulle åka i samma gummibåt och det var trångt. Det kom in mycket vatten på båten och flera människor drunknade i Medelhavet. I Grekland väntade jag länge på min bror, men det blev mörkt ute och gruppen skulle gå vidare och jag var tvungen att följa med. Jag hade sett min bror för sista gången.

Från Grekland tog vi oss vidare norrut. En höstmorgon i oktober kom jag till Sverige för första gången. Polisen tog hand om mig (och flera andra) och skickade oss till ett hus i Malmö. I Malmö fick jag stanna ca. 1,5 månad. Sedan fick jag besked att jag skulle flytta till Kil. Där fick jag vänta ungefär en och halv månad på att få börja i skolan. Sedan började jag skolan i Kil. Första dagen jag var i klassrummet hälsade jag på lärarna. Två svensklärare och en afghansk lärare. De svenska lärarna presenterade sig själva och den afghanska läraren översatte från svenska till dari. Jag bodde två år i Kil. Under de två åren lärde jag mig mycket svenska och svensk kultur och så vidare. Äntligen är jag i Sverige.

Min dröm är att kriget slutar i Afghanistan. Att alla barnen kan gå i skolan och att folket kan stanna kvar i sitt land.

Please follow and like us:

Ett svar på ”Boken om Wali”

  1. Världens bästa Wali! Jag är glad att du kom till Sverige och kil. Det du varit med om skulle ingen människa behöva uppleva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.